Näring och utfodringsställen för vanligt använt kakfoder för boskap
1.solrosfrökaka
Solrosor planteras främst för att producera olja och frön. De huvudsakliga produktionsområdena är nordeuropeiska länder och Ryssland. På senare år har de även planterats i den centrala regionen i Heilongjiang-provinsen. Jämfört med att plantera sojabönor och bomull kräver plantering av solrosor ett kallt och torrt klimat. Solrosmjöl (kaka) har en hög proteinhalt (skal ca 50 procent, torrsubstansbas), men den saknar lysin, annars kan dess kvalitet vara likvärdig med sojabönkaka. Det höga fiberinnehållet begränsar dock användningen av solroskaka i fjäderfä- och grisfoder. Om du vill använda den i dessa boskap måste du begränsa doseringen, särskilt för unga djur, eller använda skalad solroskaka. Man tror att utfodring av hela solrosfrön är en effektiv metod för att ge näringsämnen till lakterande getter, eftersom utfodring av hela solrosfrön inte har någon risk för acidos och enterotoxemi, vilket främst är relaterat till dess höga fiberinnehåll.
2.jordnötskaka
Eftersom jordnötter planteras i många varmare regioner som mänsklig mat, finns det ett stort utbud av jordnötsmjöl (även känt som jordnötsmjöl) i centrala och södra provinser i Kina. Proteinhalten i jordnötskakan är 45 procent - 55 procent och dess kvalitet påverkas av bearbetningen och mängden jordnötsskal i kakan. Lysinet i jordnötsmjöl är mycket bristfälligt, och smältbarheten av protein är mycket låg, vilket kan orsakas av tannin i skalet. Dessutom är jordnötter lätt förorenade av mögel (som Aspergillus flavus). Aspergillus flavus är en svamp som kan producera mycket giftiga ämnen, särskilt för unga djur. Jordnötsmjöl är mycket välsmakande för grisar. Studier med grisar har visat att när jordnötsmjöl utfodras tillsammans med vissa foder som är rika på lysin eller metionin, är näringsvärdet i jordnötsmjöl likvärdigt med det för sojamjöl.
3. Rapstårta
Rapskaka är gjord av raps. Raps växer i ett kallare klimat än sojabönor eller bomull. Därför är det en viktig gröda i vissa kallare regioner i nordvästra Kina. Råproteinhalten (torrsubstansbas) i den lösningsmedelsextraherade kakan är 41 procent - 43 procent och aminosyrasammansättningen är bra. Lysinhalten i rapsmjöl är lägre än i sojamjöl, men metioninhalten är högre än i sojamjöl. Generellt sett är rapsmjöl mindre välsmakande än sojamjöl. Vissa rapsmjöl innehåller höga halter av garvsyra, vilket kan hindra unga djurs tillväxt. Liksom andra arter av Brassica innehåller raps cyanogena föreningar, som orsakas av en grupp föreningar som kallas glukosamin isotiocyanat. Även om glukosamin isotiocyanat i sig inte har någon biologisk aktivitet, kan det hydrolyseras av enzymer i frön för att producera isotiocyanat, tiocyanatester, nitril och olika derivat av dessa föreningar. Lyckligtvis har de rapssorter som har odlats lågt innehåll av glukosamin isotiocyanat. Nyligen genomförda utfodringsförsök med kor och kalvar visade att lågt glukosaminisotiocyanatmjöl inte skulle orsaka några problem förutom något högre tiocyanathalt i mjölk. Om du vill använda rapsmjöl för att ersätta annat proteintillskottsfoder i stora mängder, bör du använda de kakor med låg halt av glukosamin isotiocyanat.
4.sesamkaka pulver
Sesamkakapulver är en biprodukt från extraktion av sesamfröolja. Den tillverkas främst i Indien och Kina. Råproteinhalten i sesamkakan är 38 procent - 48 procent (torrsubstansbas), och dess lysinhalt är låg, men dess metioninhalt är hög. Sesamkaka kan användas i en begränsad mängd i kosten för enmagade djur. Uppenbarligen räcker det med fytinsyra i sesamkakan för att i vissa fall påverka användningen av Zn.
5.annan oljekaka
Det finns också ett begränsat antal andra oljekakor i vissa områden. Dessa inkluderar Baba Su Ren-kaka, ricinfrökaka, havskålstårta, hampfrökaka, Chi Hua-kaka och senapsfrökaka. När det gäller produktionen är dessa kakor inte viktiga för närvarande, även om vissa av dem också har vissa utsikter under vissa speciella klimat- och markförhållanden. Vissa kakpulver, som ricinfrökaka, grönkålstårta och Chi Hua-kaka, innehåller antinäringsfaktorer, som kräver speciella bearbetning- eller utfodringsmetoder, vilket begränsar deras användning i många boskapsdieter.
